På sommaren står vi på stenar för att hoppa över ån, på hösten balanserar vi på stubbar i hagaparken. Sedan blir det kallt, marken fryser och graderna visar allt lägre temperaturer på våra termometrar. Vad gör vi då? Jo, då tar du ut mig på något mycket farligt, du vill nämligen att vi ska gå på is. Under våra fötter kan vi se hur den fasta ytan tvärtom är mycket skör. Vi ser hur det spricker. Jag biter mig i läppen tills det smakar järn och du skriker till i samma sekund som jag ser dig balansera på ett ben för att inte ramla av isen som nu börjat flyta iväg från mig. Jag sträcker mig efter dig men når dig inte. Jag kan inte längre avgöra om skriken du skriker är av panik och ångest, eller om det är de där euroforiska lyckokänslorna som du gav uttryck för först när vi kom hit. Innan du helt ramlar omkull och ner i det kalla vattnet så hinner jag fråga mig själv om det här är sista gången jag kommer se dig eller om vi nu kommer dö tillsammans. Nu har jag satt mig ner på det kalla underlaget och ser dig under isen. Du ler och gör tummen upp. Jag får urinvägsinfektion.När jag vaknar så inser jag att det är precis såhär som vårt förhållande ser ut. Du gör massvis av dumma saker, men det blir alltid jag som får ta konsekvenserna av ditt handlande. Jag reser mig ur sängen och öppnar fönstret, du luktar tobak. Jag går fram till blocket och skriver en lapp: Det vi hade var en kärlekshistoria, jag orkar inte längre. Dock kommer jag snart riva lappen i flera delar för att sedan kasta dem i toaletten, det har gått 57 år och vi kommer aldrig kunna lämna varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar