Vi går på en tågräls. Du går bakom mig. Varje ytterligare steg vi tar kan vara det sista, åtminstone för mig eftersom jag inte kan höra faran eskalera.
Jag saknar ett utav människans fem sinnen - sedan födseln har jag varit döv. Enligt vanliga måttmätt skulle man därför kunna påstå att du och jag knappt känner varandra, vi har ju aldrig talat annat än via blickar och bilder som vi båda tecknat. Du har svår dyselexi och svenska är inte mitt modersmål. Tanken på ytterligare hjälpmedel har aldrig slagit oss. När jag går här - ständigt knatandes framåt - så kan jag inte låta bli att tänka på alla de saker jag vill fråga dig när du lärt dig teckna. Några av de saker jag hittills kommit fram till är:
- Din skostorlek, dina fötter verkar betydligt större än mina och i profil ser du lite ut som ett “L”.
- Din favoriträtt, jag gillar att laga mat och skulle därför vilja göra något du garanterat finner gott.
- Hur du spenderade sömnlösa nätter som barn, detta säger mer om oss än vad vi kan tro.
- Om du läspar, du saknar en framtand.
- Vad du tänkte första gången vi träffades.
Jag vänder mig om och du är borta. Tåget kommer mot mig och allt är svart.
Det har gått fjorton månader och fyra dagar sedan det hände. Jag ligger ännu i en sjukhussäng och du sitter bredvid mig och tecknar svar på mina frågor. Jag känner i min handflata hur du skrattar åt min sista fråga. Jag ler. Trots min brist på hörsel och trots min brist på syn så kan jag uppfatta allt du gör. När du lutar dig framåt mot mig så ser jag din blick fokusera på mitt hårfäste. Jag hör dina andetag mot min haka. Hela du är som en drog för mig, du är mitt sjätte sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar