"Lennart, Johanna, jag har köpt kanel. Nu har vi alltså allt vi behöver." Emil kom in i vardagsrummet med kassar fyllda av kryddor och andra nödvändigheter. "Lennart, titta inte på mig sådär, jag har haft en tuff dag idag och klarar inte blicken av besvikelse du ger mig. Jag gör det här för din skull vet du, du vet ju hur lite jag gillar den där kryddan egentligen!" Lennart gick fram och nosade lite förstrött på skorna i hallen varav han därefter gick in och lade sig i vardagsrummet och kollade förstrött på TVn, de andra två intresserade honom föga.
Två timmar senare satt de alla samlade i köket. Johanna var i full färd med att lägga ut bullpapper på plåten i perfekta rader, både hon och Emil var vid det här laget ganska irriterade på Lennart som bara satt och tittade på smeten som höll på att svälla på diskbänken. Kunde han inte använda tiden till något vettigare? Det fanns ju faktiskt en hel del att stå i. När de sedan försökte förklara detta för honom så gick han bara därifrån, utan den minsta förklaring eller ursäkt.
"Lennart har varit väldigt svårtolkad på sistone, är det något jag gjort? Till och med på baren igår så bara svepte han i sig drink efter drink, det är inte alls hans stil. Han brukat vara mycket mer charmig och munter när vi är ute. Mon héro pauvres."
"Tänk på att det är den tiden på året nu, idag är det årsdagen sedan han lämnade sin mamma, det är inte lätt vet du."
"Men jag trodde inte ens han gillade sin familj, han har ju mycket mer klass än dem, det vet han väl själv!?"
"Ja, men ibland är han lite valpig, ännu identitetssökande."
"Åh Lennart!" De gick tillsammans ut på balkongen där Lennart satt och tittade ut på månen, de satt där alla tre en stund i tystnad och tänkte på livet och allt runt omkring. De satt också alla tre och beundrade Johannas nyplanterade blomsterkrasse och njöt av den varma vårkvällen. När Emil hade gått in i lägenheten för att gå och lägga sig så sade Johanna till Lennart lite på skarpen att han faktiskt får ta och begrava sin romantiserade bild av en taskig barndom, det behövdes inte två halvfransoser här hemma!
Två timmar senare satt de alla samlade i köket. Johanna var i full färd med att lägga ut bullpapper på plåten i perfekta rader, både hon och Emil var vid det här laget ganska irriterade på Lennart som bara satt och tittade på smeten som höll på att svälla på diskbänken. Kunde han inte använda tiden till något vettigare? Det fanns ju faktiskt en hel del att stå i. När de sedan försökte förklara detta för honom så gick han bara därifrån, utan den minsta förklaring eller ursäkt.
"Lennart har varit väldigt svårtolkad på sistone, är det något jag gjort? Till och med på baren igår så bara svepte han i sig drink efter drink, det är inte alls hans stil. Han brukat vara mycket mer charmig och munter när vi är ute. Mon héro pauvres."
"Tänk på att det är den tiden på året nu, idag är det årsdagen sedan han lämnade sin mamma, det är inte lätt vet du."
"Men jag trodde inte ens han gillade sin familj, han har ju mycket mer klass än dem, det vet han väl själv!?"
"Ja, men ibland är han lite valpig, ännu identitetssökande."
"Åh Lennart!" De gick tillsammans ut på balkongen där Lennart satt och tittade ut på månen, de satt där alla tre en stund i tystnad och tänkte på livet och allt runt omkring. De satt också alla tre och beundrade Johannas nyplanterade blomsterkrasse och njöt av den varma vårkvällen. När Emil hade gått in i lägenheten för att gå och lägga sig så sade Johanna till Lennart lite på skarpen att han faktiskt får ta och begrava sin romantiserade bild av en taskig barndom, det behövdes inte två halvfransoser här hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar