Jag har köpt kanel.

"Lennart, Johanna, jag har köpt kanel. Nu har vi alltså allt vi behöver." Emil kom in i vardagsrummet med kassar fyllda av kryddor och andra nödvändigheter. "Lennart, titta inte på mig sådär, jag har haft en tuff dag idag och klarar inte blicken av besvikelse du ger mig. Jag gör det här för din skull vet du, du vet ju hur lite jag gillar den där kryddan egentligen!" Lennart gick fram och nosade lite förstrött på skorna i hallen varav han därefter gick in och lade sig i vardagsrummet och kollade förstrött på TVn, de andra två intresserade honom föga.

Två timmar senare satt de alla samlade i köket. Johanna var i full färd med att lägga ut bullpapper på plåten i perfekta rader, både hon och Emil var vid det här laget ganska irriterade på Lennart som bara satt och tittade på smeten som höll på att svälla på diskbänken. Kunde han inte använda tiden till något vettigare? Det fanns ju faktiskt en hel del att stå i. När de sedan försökte förklara detta för honom så gick han bara därifrån, utan den minsta förklaring eller ursäkt.

"Lennart har varit väldigt svårtolkad på sistone, är det något jag gjort? Till och med på baren igår så bara svepte han i sig drink efter drink, det är inte alls hans stil. Han brukat vara mycket mer charmig och munter när vi är ute. Mon héro pauvres."

"Tänk på att det är den tiden på året nu, idag är det årsdagen sedan han lämnade sin mamma, det är inte lätt vet du."

"Men jag trodde inte ens han gillade sin familj, han har ju mycket mer klass än dem, det vet han väl själv!?"

"Ja, men ibland är han lite valpig, ännu identitetssökande."

"Åh Lennart!" De gick tillsammans ut på balkongen där Lennart satt och tittade ut på månen, de satt där alla tre en stund i tystnad och tänkte på livet och allt runt omkring. De satt också alla tre och beundrade Johannas nyplanterade blomsterkrasse och njöt av den varma vårkvällen. När Emil hade gått in i lägenheten för att gå och lägga sig så sade Johanna till Lennart lite på skarpen att han faktiskt får ta och begrava sin romantiserade bild av en taskig barndom, det behövdes inte två halvfransoser här hemma!

En kärlekshistoria - 2

På sommaren står vi på stenar för att hoppa över ån, på hösten balanserar vi på stubbar i hagaparken. Sedan blir det kallt, marken fryser och graderna visar allt lägre temperaturer på våra termometrar. Vad gör vi då? Jo, då tar du ut mig på något mycket farligt, du vill nämligen att vi ska gå på is. Under våra fötter kan vi se hur den fasta ytan tvärtom är mycket skör. Vi ser hur det spricker. Jag biter mig i läppen tills det smakar järn och du skriker till i samma sekund som jag ser dig balansera på ett ben för att inte ramla av isen som nu börjat flyta iväg från mig. Jag sträcker mig efter dig men når dig inte. Jag kan inte längre avgöra om skriken du skriker är av panik och ångest, eller om det är de där euroforiska lyckokänslorna som du gav uttryck för först när vi kom hit. Innan du helt ramlar omkull och ner i det kalla vattnet så hinner jag fråga mig själv om det här är sista gången jag kommer se dig eller om vi nu kommer dö tillsammans. Nu har jag satt mig ner på det kalla underlaget och ser dig under isen. Du ler och gör tummen upp. Jag får urinvägsinfektion.

När jag vaknar så inser jag att det är precis såhär som vårt förhållande ser ut. Du gör massvis av dumma saker, men det blir alltid jag som får ta konsekvenserna av ditt handlande. Jag reser mig ur sängen och öppnar fönstret, du luktar tobak. Jag går fram till blocket och skriver en lapp: Det vi hade var en kärlekshistoria, jag orkar inte längre. Dock kommer jag snart riva lappen i flera delar för att sedan kasta dem i toaletten, det har gått 57 år och vi kommer aldrig kunna lämna varandra.

Finaste fina!

En kärlekshistoria.

Vi går på vatten och gör vattnet till vin. Vi äter sista måltider och blir korsfästa gång på gång, på gång, på gång. Vi är varandras evighet.



Vi kan utspå framtid och vi vet därför att vi både kommer våndas och uppleva evig smärta i något som kallas skärseld. Vi vet att slutet är nära, men vi fruktar det inte för vi vet ju allihop att det bara är en början.



Vi agerar profet och psykolog. Vi är bra på skådespeleriet.



När slutet är kommet och vi fått vår dom så är vi övertygade om att vi alla kommer få vingar. Vingar och gloria och heliga fötter. Vi kan redan känna fjädrarna pressa sig ut genom huden och köttet som skyler vår ryggrad.



På stan blir vi skrattade åt och vi har inget forum, men detta faktum är helt okej då det ändå är vi som i slutet får det bäst.



Egentligen så är vi bara människor, inget mer, inget mindre. Men det inser vi inte ännu för vi är mitt uppe i en kärlekshistoria.

Det är så porrigt att höra när du andas. - 2

Vi går på en tågräls. Du går bakom mig. Varje ytterligare steg vi tar kan vara det sista, åtminstone för mig eftersom jag inte kan höra faran eskalera.



Jag saknar ett utav människans fem sinnen - sedan födseln har jag varit döv. Enligt vanliga måttmätt skulle man därför kunna påstå att du och jag knappt känner varandra, vi har ju aldrig talat annat än via blickar och bilder som vi båda tecknat. Du har svår dyselexi och svenska är inte mitt modersmål. Tanken på ytterligare hjälpmedel har aldrig slagit oss. När jag går här - ständigt knatandes framåt - så kan jag inte låta bli att tänka på alla de saker jag vill fråga dig när du lärt dig teckna. Några av de saker jag hittills kommit fram till är:



- Din skostorlek, dina fötter verkar betydligt större än mina och i profil ser du lite ut som ett “L”.

- Din favoriträtt, jag gillar att laga mat och skulle därför vilja göra något du garanterat finner gott.

- Hur du spenderade sömnlösa nätter som barn, detta säger mer om oss än vad vi kan tro.

- Om du läspar, du saknar en framtand.

- Vad du tänkte första gången vi träffades.



Jag vänder mig om och du är borta. Tåget kommer mot mig och allt är svart.



Det har gått fjorton månader och fyra dagar sedan det hände. Jag ligger ännu i en sjukhussäng och du sitter bredvid mig och tecknar svar på mina frågor. Jag känner i min handflata hur du skrattar åt min sista fråga. Jag ler. Trots min brist på hörsel och trots min brist på syn så kan jag uppfatta allt du gör. När du lutar dig framåt mot mig så ser jag din blick fokusera på mitt hårfäste. Jag hör dina andetag mot min haka. Hela du är som en drog för mig, du är mitt sjätte sinne.

Det är så porrigt att höra när du andas.

Jag gillar inte när det börjar ila i benen bara av att se dig springa. När jag ser att du får håll (de få gånger det hänt) så börjar det smärta även i mig. När du tar din korta paus då du käkar en banan så bli jag mest bara irriterad för att du alltid, alltid ska vara så nyttig. Vad hände med att slappa framför Tv:n?

Vi har känt varandra i år nu så det grämer mig lite att medge att ditt intresse för sport och för ett friskt och hälsosamt leverne (i överflöd!) faktiskt ännu inte har gått över. Inte för att jag kanske trodde att du så fort du blev fyllda tjugo skulle börja äta pizza och dricka läsk för jämnan, men det fanns ju helt klart någon slags framtidstro inom mig som talade för att du skulle börja chilla lite med träningen i alla fall. Hade jag anat att det istället skulle gå i motsatt håll så hade jag troligtvis inte än idag varit vid din sida.

När vi var fjorton spelade du fotboll och hoppade höjd, en underlig combo. Jag gick redan då alltid på dina matcher, men då framförallt för att det där fanns goda kakor. Något år senare blev du helt inne i att springa. Ditt mål blev att vinna maraton i Beijing och jag lovade att om du slog kenyanerna så skulle jag ge dig tio röda rosor och så mycket energidrycker du någonsin skulle kunna dricka. Jag jobbar frenetiskt idag för att få in alla pengar så att mitt löfte inte bara ska bli tomma ord, får vi båda vet ju att du snart kommer ha tagit hem segern. Eller jag vet det i alla fall och det är ju det som räknas.

Nu springer du och det här är ditt tredje varv. Jag sitter och läser en bok samt irriteras över blåsten som ideligen försöker vända tillbaka till sida fem. Jag läser om en gammal man med ögoninflammation, men lyckas inte känna det minsta empati eftersom hela mitt huvud är upptaget av irritationer över dig. Sluta vara så förbaskat nyttig, det får ju oss andra att framstå som riktiga slashasar.

För en månad sedan var det vår sju-årsdag. Jag hade tänt levande ljus och bakat paj. Vi åt den tillsammans och allt var så romantiskt. Sedan, på kvällen när vi skulle gå och lägga oss, så somnade du direkt. Inget snack och ingen verkstad. Tack för den baby, jäkligt roligt må jag säga! Jag minns att jag gick upp och kollade på Brokeback Mountin på högsta och inte ens det lyckades väcka dig.

Nu har du sprungit klart och är på väg fram mot mig. Du lutar dig över mig och precis som jag ska skrika ut min irritation och frustration över dig och vårt förhållande och över hur allt bara handlar om din jäkla träning hela tiden så hör jag hur du andas. Då är det inte längre möjligt att säga någonting, för det är ju så porrigt att höra när du andas.

En galen fotograf och en kvasiintellektuell skribent har nu gått ihop och skapat denna mumsbit. Fotografen älskar varmkorv med bröd och Lennart som är hennes bästis på fyra tassar. Skribenten älskar modebloggaren Bryanboy och löskokta ägg. På morgonen dricker skribenten Oboy och tar sig en snabb-snooze vid köksbordet, fotografen längtar mest efter dagens första prilla. Tillsammans gör vi till och med måndagsmorgonen lite vackrare samt fikapausen något längre. Vi tror på molntussar, solsken och fruktiga drinkar, gärna i kombination.

Vi älskar varandra.

Hej!